Siiri Pohjolainen: Solen
Yö Galleria 25.8.-4.9.2022
Vernissage 24.8.2022 18–
Gratis inträde. Välkommen!
I solens sken
Siiri Pohjolainens utställning Solen återger himlakropparnas yta i sina färger. Ytan gestaltar sig i akrylmålningarna och installationerna på två olika sätt: verken är samtidigt konkreta och konceptuella. De efterliknar samtidigt satellitbilder på avlägsna gas- och mineralklot och symboliserar ytformer som vi jordbor inte kan skåda med egna ögon.
I sina målningar betraktar Pohjolainen solens yta och de kratrar som skapats av kollisioner i topografin hos olika planeter. Topografi betyder ordagrant beskrivning av ytformer. Solen är ett gasklot av väte och helium där atomer kolliderar med varandra. Då blir gasen plasma. Atomernas kollisioner genererar så mycket kinetisk energi att väteatomer förenar sig till helium. Solen med en diameter på cirka 1,4 miljoner kilometer har solen ingen faktisk kärna och inte heller ett fast skal. Det översta lagret utgörs av den glödande fotosfären med en tjocklek på några hundra kilometer från vilket ljuset oavbrutet strålar ut mot jorden. Ljus och seende (som ljuset möjliggör) är traditionella metaforer för kunskap i västerländskt tänkande. På ett liknande sätt döljer målningarnas yta ett osynligt, för oss okänt utrymme under ytan.
Idén att solen skulle ha en verklig yta är på så vis en illusion som ändå kan nås i målningar. Ytan – eller kanske föreställningen om hur den ser ut – styr både utförandet av Pohjolainens verk och hennes sätt att behandla sina motiv. I akrylmålningarna skrynklar sig duken, reser sig, slätas ut och sätter sig igen. Pohjolainen behandlar duken som om hon gjorde textilverk, hon syr den med maskin och binder på så vis ihop olika material. Detta tillvägagångssätt medför att det betraktaren ser kan vara som en bild från fjärran förmedlad av en satellit eller en vy från mycket nära håll: på målningarnas ytor kan man se sand, gyttja, vatten och sten, eller ett för blotta ögat osynligt landskap förstorat otaliga gånger med ett mikroskop. Val av avstånd är lika med val av var man fokuserar blicken: riktar man den mot den outgrundliga storleken på de geologiska elementen eller ska man observera själva mönster med deras begränsade existens på duken? I dessa målningar skimrar färgerna av jordtoner, gult, orange och brunt, rött hett som lava och svalt blått och grått för natten faller på planeternas yta också. Variationen i terrängen kan förnimmas i verken, och deras yta kommer nära besökaren.
Siiri Pohjolainens skulpturala, platsbundna målningar lever i sin egen yta och breder ut sig ur sina ramar. Solen och planeterna utstrålar energi: att möta dem skapar utställningens atmosfär.
Martta Heikkilä, FD